Länsstyrelsen backar

Jaha. Vi får inte en spänn till restaureringen av vår loftbod, trots det förment höga kulturhistoriska värdet. Vi hade än länsantikvarie hos oss för några år sedan o det resulterade i en ansökan till Länsstyrelsen om bidrag till restaurering – syllvarvet behöver bytas, golven kanske, nytt sticketak o några knutskallar. Detta var 2009 o alla kontakter vi hade m tjänstemännen, var positiva. Fast några pengar kom ju aldrig vilket ställde till det i planeringen av övrig renovering. Men tjänstemännen fortsatte att bedyra att det bara var en tidsfråga, absolut senast 2012. För övrigt var det många kringelikrokiga förklaringar till varför det dröjde. Beskeden och förklaringarna gavs alltid på telefon, aldrig skriftligt. Det var som den förste handläggaren vi talade med på Länsstyrelsen sa – man måste ligga i och tjata om man nånsin ska få några som helst bidrag.

Naiv som jag är, litade jag på att ämbetsmannens oväld… Kanske är de oförvitliga, kanske beror det hela på något annat som de inte säger.

Förordningstexten som reglerar detta med bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer ser oskyldig ut. Skillnaden jämfört med den äldre förordningen är inte jättestor, handlar mer om andra sätt att kategorisera byggnader. Men – och det finns en viktig skillnad – en genomgående tanke är att stöd i första hand ska ges till byggnader inom områden som redan åtnjuter någon form av statligt eller kommunalt skydd med högre prioritet till miljöer som är tillgängliga för allmänheten. Kulturturism o levande landsbygd var säkert ledord för författarna. Låter fint, eller hur?

Men tänk hur landsbygden skulle komma att se ut om säg 50 år givet att de här skrivningarna inte förändras. Blir inte konsekvensen ett slags skansenfiering där vi har ”miljöer” med flera fina byggnader man kan gå in och ut i? Kanske har lokala förmågor med entreprenörsanda ordnat lite souvenirförsäljning o kanske får barna klappa på nån ko. Trevligt, säkert. I en sådan by vi besökte hade någon lokal talang skattat stengärdsgårdarna på sten som han målat om till nyckelpigor med sprayfärg o sålde dem sedan till tyska turister med för stora bilar.

Men allt det andra? Alla byggnader som inte råkar ligga i Åsens by eller nånstans, utan i rätt vanliga miljöer? Vår loftbod innehöll förr i världen mat och kanske en o annan dräng sommartid, idag är det ved, redskap och trädgårdsmöbler. Den är snart ett minne blott. Efter förra vinterns snö, gav nockbrädorna med sig, de översta varven stickespån lossnade och snart var det hål rakt in. Sen går det fort.

Ja, jag vet att jag gnäller, blir så besviken bara efter allt arbete, all möda, alla pengar, all tid vi lagt ner på den här lilla gården. Det hade känts så bra att få detta lilla lilla erkännande. För ekonomiskt är det en spottstyver vi talar om.