Mina föräldrar köpte stället 1961 av en stockholmsfamilj – Ernst och Anna Ekman. Erstn var körsnär och kallades för Päls-Ernst. Anna stod formellt som ägare så jag gissar att det var hon som hade band till trakten. Det tog på den tiden över sex timmar att fara med bil från Stockholm, inga motorvägar fanns ju och långa sträckor var grusväg. De köpte gården 1950 och den var då i en ganska dåligt skick. De gjorde en hel del renoveringar, enligt tidens smak. De murade om skorstensmuren med ngt slags cement, masonit överallt i köket, nytt köksgolv o hallgolv, tretex i sal, hall och kammare i såväl tak som väggar. De gjorde om det mindre husets hall och kök till garage varvid de rev ut golven och gjöt cement. Salen fick tjäna som verkstad (vilket golvet bär tydliga spår av). Vidare gjöt de en cementfot runt den stensatta torpargrunden på det stora huset, med förfärande konsekvenser vi idag har åtgärdat. En flaggstång kom på plats liksom en del buskar. De skaffade en del möbler också – tror inte de fanns när de köpte.
1950 hade lantbruksnämnden tagit över gården, styckat av marken som såldes till grannarna, låtit riva ladugården och sålt husen med 7 tunnland mark till Ekmans ovan. Den siste att bruka gården som vid den här tiden givit upp (tror han dog, rentav) hette Karl-Johan Johnsson varför gården fortfarande kallas (av somliga) för Karl-Johanagåra. Denne Karl-Johan var uppenbarligen en kraftkarl, född 18??. Han hade fyra barn, två döttrar som gifte sig och lämnade hemmet och två söner som båda enligt uppgift var en smula svagsinta. De förblev på gården och togs om hand av den äldre systern vid faderns bortgång. En av dem påstod sig ha mött en ängel nere vid brunnen. Karl-Johan hade en bror som bodde i grannbyn, Pukulla i Berghyddan närmare bestämt. När jag var barn bodde där en gammal kvinna och hennes svagsinte son. Sonen hade något slags jobb på en såg i grannskapet och ibland kom han ner till sjön i sitt blåställ, klädde av sig och lät sitt vatten rätt ner på badklippan där vi barn satt och glodde så ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Sen badade han. När modern dog i början av 80-talet, blev han väldigt ensam. Han skaffade hund och stod ofta ute vid grinden för att få en pratstund. Det var väldigt svårt att förstå honom, inte bara pga dialekten, utan för att han uppenbarligen hade något slags talfel. I alla fall var hans pappa och Karl-Johan bröder så han hade lekt mycket med sina kusiner. Två av dessa, dvs en av de svagsinta och hans syster kom förbi i början av 70-talet i sällskap med något barn. De berättade att de vuxit upp i huset och gick runt och kände på allt, tårögda. Bl a sade de att dörrfyllningarna haft guld på kanterna. Nu när jag skrapat lite, ser jag tydliga spår av guldockra…
Karl-Johan odlade päron på gården, och Boda-päron var vida kända och uppskattade. Han brukade sälja dem på torget i Ingatorp. Idag finns några rester av dessa träd kvar, men jag minns tydligt att det var fullt av dem i början av 60-talet då vi kom dit.
När jag var liten hittade jag och lekkompisarna i granngården (fanns nio stycken) amerika-brev till Karl-Johan under loftboden. De flesta var från en man vars namn jag inte minns, men som längtade hem något alldeles våldsamt. Jag har ingen aning om vart de tog vägen eller hur det gick till att små barn i sitt oförstånd kunde få slarva bort dem.
Boda är en oskiftad by i så motto att husen inte flyttats men av en sort där husen aldrig legat intill varandra, som i Pukulla eller Näs, två byar i grannskapet som åtnjuter kulturhistoriskt skydd. Eller rättare sagt, ett hus som hörde till Norregården, flyttades till en kulle längre bort i samband med skiftet 1865. Här bodde en Per Tingsten som våldsamt motsatte sig detta. Men man hävdade att det andra huset (det som är vårt idag) var i bättre skick samt hade en finare trädgård…. Per Tingsten försvann nu, traktens nämndemän försökte hitta hans familj men det visade sig att fadern hastigt och lustigt utvandrat till Amerika och modern visste ingen råd. Slutligen framkom att Per Tingsten tagit livet av sig, heller än att flytta sin gård. Grunden till den gården utgör idag delar av den stenmur som löper utefter vägen.Så flyttad blev den. Här bor idag (åtminstone från 1920-talet en familj Norén och de har gamla kartor i sin ägo. Kartor där minsta äng är namngiven. De borde förstås föras till något arkiv.
Byn finns med på kartor från 1700-talet med Norregård och Södergård (också två hus) med många byggnader och det finns anteckningar om att gårdarna ursprungligen kallades Öfregården resp. Nedregården. Andra uppgifter påstår att byn i äldre tid hette Baldersbo. Det finns fornlämningar i området så alldeles osannolikt att här bott människor långt tillbaka i tiden är det inte.
En flicka i granngården som ägnat tid åt att forska kring byn, säger att det ska ha funnits en backstuga under Boda, men hon vet inte var. Möjligen kan den ha legat i nedre delen av vår tomt. Här finns tydliga spår i vegetationen som visar att det stått ett hus där och en hög med gammalt tegel, porslingsskärvor mm finns också. Här låg också den brunn vi nyttjat fram till 2008 då vi lät djupborra en brunn. Jag tror inte att människorna på den här gården gick så långt efter sitt vatten. Jag tror att de hade en brunn på närmare håll. Det fanns ett ställe med stenar som sjunkit ner i jorden som skulle kunna vara en igensatt brunn.
Grannarna med alla barnen köpte den gården 1962 eller 1963 från Erik och Helga Adolfsson som då hade lämnat över jordbruket till sonen Gösta med hustru Birgit. Erik hade satt blommor på bordet då vi kom till Boda första gången och trots att vi bara tillbringade två veckor där första sommaren, höll de fyra och mina föräldrar kontakten genom alla år. De köpte en gård några kilometer bort, i Bygdås.
Jag hittade flygfoton på nätet. På 50-talet var det ju folk som flög runt och systematiskt fotograferade gårdar och sålde dessa foton som ofta var handkolorerade. Någon har nu köpt upp alla negativ och erbjuder dem till försäljning. Det är helt fascinerande att se hur mycket som ändrats. Så gott som 90 % av alla uthusbyggnader är borta så det är begripligt att våra kulturvårdande myndigheter anslår pengar till bevarande av dem som finns kvar. Själv har jag sökt medel för att rädda vår loftbod.
Inlägg
