Höst 2010

Kallaste veckan i oktober tillbringade vi på Boda, sista gången för stora hunden som for till himlen 15 december, nästan 16 år gammal. Här, två månader innan himlafärden var hon dock pigg och glad, sprang och tröttade ut oss övriga. På bilden femte varvet runt huset i full karriär efter tvåtimmarspromenaden.





Koralstugan kommer nu i sista hand, men har i alla fall fått en köksdörr. Fönstren är på renovering.






Kammaren ska rivas ur, rörisen hade borrat ett för stort hål genom en bärande bjälke som nu måste förstärkas, annars hade vi nog väntat. Golvbrädorna är breda o grönmålade, ska nog bli grå.







Kammaren i rivet skick. Spisen ska få ett nytt lager finare puts. Rummet ska få fina snickerier o panel i grått, koboltblå väggar till möblerna i lindblomsgrönt, grått och brunt, vita textilier, grön lövkransbård på taklisten. Det här var antagligen husets finaste rum, endast för gäster. Därför kan man nog ha det lite finare där.







Här kan man se att fönstret suttit längre till vänster samt en grön tapet klistrad direkt på timret.








Här är kammardörren, målad i en obeskrivligt ful gulbrun kulör av undertecknad (preskriberat brott) i ett försök att efterlikna trä. På 70-talet var det inte bättre - chokladbrunt (blockdito...). När vi kom 61 var färgen vackert lindblomsgrön liksom hela möblemanget i rummet.









Övre hallen med Tretex, ska antagligen rivas, men vi mäktade inte med mer damm o råttlort.















Ja, hur målar vi övre hallen? Blå snickerier, brandgula väggar, grå trappa? Nytt trappräcke måste det bli, smala pinnar som släpper ner lite ljus i nedre hallen.


















Nedre hallen blev slarvigt målad med limfärg, ingen stänkmålning hanns med och frågan är om vi ska ha stänk. Färgskalan ska iaf vara bruna foder som det har varit, blågrå väggar, violetta dörrar mot hallen (har skrapat fram en ljusviolett, tunn färg, grå pärlspont och grå trappa.

Lite fakta om gården

Mina föräldrar köpte stället 1961 av en stockholmsfamilj – Ernst och Anna Ekman. Erstn var körsnär och kallades för Päls-Ernst. Anna stod formellt som ägare så jag gissar att det var hon som hade band till trakten. Det tog på den tiden över sex timmar att fara med bil från Stockholm, inga motorvägar fanns ju och långa sträckor var grusväg. De köpte gården 1950 och den var då i en ganska dåligt skick. De gjorde en hel del renoveringar, enligt tidens smak. De murade om skorstensmuren med ngt slags cement, masonit överallt i köket, nytt köksgolv o hallgolv, tretex i sal, hall och kammare i såväl tak som väggar. De gjorde om det mindre husets hall och kök till garage varvid de rev ut golven och gjöt cement. Salen fick tjäna som verkstad (vilket golvet bär tydliga spår av). Vidare gjöt de en cementfot runt den stensatta torpargrunden på det stora huset, med förfärande konsekvenser vi idag har åtgärdat. En flaggstång kom på plats liksom en del buskar. De skaffade en del möbler också – tror inte de fanns när de köpte.

1950 hade lantbruksnämnden tagit över gården, styckat av marken som såldes till grannarna, låtit riva ladugården och sålt husen med 7 tunnland mark till Ekmans ovan. Den siste att bruka gården som vid den här tiden givit upp (tror han dog, rentav) hette Karl-Johan Johnsson varför gården fortfarande kallas (av somliga) för Karl-Johanagåra. Denne Karl-Johan var uppenbarligen en kraftkarl, född 18??. Han hade fyra barn, två döttrar som gifte sig och lämnade hemmet och två söner som båda enligt uppgift var en smula svagsinta. De förblev på gården och togs om hand av den äldre systern vid faderns bortgång. En av dem påstod sig ha mött en ängel nere vid brunnen. Karl-Johan hade en bror som bodde i grannbyn, Pukulla i Berghyddan närmare bestämt. När jag var barn bodde där en gammal kvinna och hennes svagsinte son. Sonen hade något slags jobb på en såg i grannskapet och ibland kom han ner till sjön i sitt blåställ, klädde av sig och lät sitt vatten rätt ner på badklippan där vi barn satt och glodde så ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Sen badade han. När modern dog i början av 80-talet, blev han väldigt ensam. Han skaffade hund och stod ofta ute vid grinden för att få en pratstund. Det var väldigt svårt att förstå honom, inte bara pga dialekten, utan för att han uppenbarligen hade något slags talfel. I alla fall var hans pappa och Karl-Johan bröder så han hade lekt mycket med sina kusiner. Två av dessa, dvs en av de svagsinta och hans syster kom förbi i början av 70-talet i sällskap med något barn. De berättade att de vuxit upp i huset och gick runt och kände på allt, tårögda. Bl a sade de att dörrfyllningarna haft guld på kanterna. Nu när jag skrapat lite, ser jag tydliga spår av guldockra…

Karl-Johan odlade päron på gården, och Boda-päron var vida kända och uppskattade. Han brukade sälja dem på torget i Ingatorp. Idag finns några rester av dessa träd kvar, men jag minns tydligt att det var fullt av dem i början av 60-talet då vi kom dit.

När jag var liten hittade jag och lekkompisarna i granngården (fanns nio stycken) amerika-brev till Karl-Johan under loftboden. De flesta var från en man vars namn jag inte minns, men som längtade hem något alldeles våldsamt. Jag har ingen aning om vart de tog vägen eller hur det gick till att små barn i sitt oförstånd kunde få slarva bort dem.

Boda är en oskiftad by i så motto att husen inte flyttats men av en sort där husen aldrig legat intill varandra, som i Pukulla eller Näs, två byar i grannskapet som åtnjuter kulturhistoriskt skydd. Eller rättare sagt, ett hus som hörde till Norregården, flyttades till en kulle längre bort i samband med skiftet 1865. Här bodde en Per Tingsten som våldsamt motsatte sig detta. Men man hävdade att det andra huset (det som är vårt idag) var i bättre skick samt hade en finare trädgård…. Per Tingsten försvann nu, traktens nämndemän försökte hitta hans familj men det visade sig att fadern hastigt och lustigt utvandrat till Amerika och modern visste ingen råd. Slutligen framkom att Per Tingsten tagit livet av sig, heller än att flytta sin gård. Grunden till den gården utgör idag delar av den stenmur som löper utefter vägen.Så flyttad blev den. Här bor idag (åtminstone från 1920-talet en familj Norén och de har gamla kartor i sin ägo. Kartor där minsta äng är namngiven. De borde förstås föras till något arkiv.

Byn finns med på kartor från 1700-talet med Norregård och Södergård (också två hus) med många byggnader och det finns anteckningar om att gårdarna ursprungligen kallades Öfregården resp. Nedregården. Andra uppgifter påstår att byn i äldre tid hette Baldersbo. Det finns fornlämningar i området så alldeles osannolikt att här bott människor långt tillbaka i tiden är det inte.

En flicka i granngården som ägnat tid åt att forska kring byn, säger att det ska ha funnits en backstuga under Boda, men hon vet inte var. Möjligen kan den ha legat i nedre delen av vår tomt. Här finns tydliga spår i vegetationen som visar att det stått ett hus där och en hög med gammalt tegel, porslingsskärvor mm finns också. Här låg också den brunn vi nyttjat fram till 2008 då vi lät djupborra en brunn. Jag tror inte att människorna på den här gården gick så långt efter sitt vatten. Jag tror att de hade en brunn på närmare håll. Det fanns ett ställe med stenar som sjunkit ner i jorden som skulle kunna vara en igensatt brunn.

Grannarna med alla barnen köpte den gården 1962 eller 1963 från Erik och Helga Adolfsson som då hade lämnat över jordbruket till sonen Gösta med hustru Birgit. Erik hade satt blommor på bordet då vi kom till Boda första gången och trots att vi bara tillbringade två veckor där första sommaren, höll de fyra och mina föräldrar kontakten genom alla år. De köpte en gård några kilometer bort, i Bygdås.

Jag hittade flygfoton på nätet. På 50-talet var det ju folk som flög runt och systematiskt fotograferade gårdar och sålde dessa foton som ofta var handkolorerade. Någon har nu köpt upp alla negativ och erbjuder dem till försäljning. Det är helt fascinerande att se hur mycket som ändrats. Så gott som 90 % av alla uthusbyggnader är borta så det är begripligt att våra kulturvårdande myndigheter anslår pengar till bevarande av dem som finns kvar. Själv har jag sökt medel för att rädda vår loftbod.

Flygfoto

Gammalt flygfoto över gården, fantastiskt vad man kan hitta på nätet...

Gysinge??

Vi har haft en härlig sommar, målat med våra vänner blinningarna. Men vi har hunnit med annat också. Vilat, badat, fiskat, umgåtts med besökande vänner. Hundarna har haft det skönt - den minsta ville aldrig gå in, hade sina ställen i sandhögar och buskar och den största skulle bada varje dag. Hon började tom simma.

Min irritation över Gysinge AB tilltar alltmer. Med full respekt för tf Guru Hr Gudmunssons genuina intresse för byggnadsvård och den insats han gjort, anser jag att Gysinge fått en alltför dominerande roll. Snart ser varenda stuga ut som i Hr Gudmunssons värld, samma färger, tapeter, mattor, gardiner föremål… Dessutom kommer det mesta från Gästrikland och kanske inte alls passar i andra delar av landet. Dessutom tvivlar jag på att hans uppfattning alltid är den rätta. Det finns fler byggnadsvårdare i Sverige. I Gysinges produktkatalog – sådana brukar man få gratis, men Hr Gudmundsson tar duktigt betalt och på köpet får man byggnadsvårdsmysporr i form av bilder och prettotexter - finns en rad fel och tveksamheter. Bland annat hävdar han att hans egna produkter är överlägsna alla andras och sånt kanske man kan hävda i en katalog, men samma information finns ju i hans böcker. Det grundläggande felet med katalogen är att det är oklart vad som är produktreklam och vad som är redaktionellt material.

När det gäller limfärg som jag ju bekantat mig med i sommar, kan man läsa att en limstark färg kan göras svagare genom att spädas med vatten! Man behöver inte vara något snille för att inse att proportionerna mellan lim och krita/ pigment inte ändras oavsett vattenmängd. Det är helt klart viktigt att en andra strykning – eller stänk eller schabloner görs limsvagare och detta kan bara åstadkommas genom att tillsätta mer krita/ pigment. Annars kan färgen flaga.

Nä, ta gurun Hr Gudmundssons publikationer med en nypa salt och uppsök för all del andra ställen än Gysinge som säljer liknande produkter. Det börjar bli ganska gott om dem. Själv bojkottar jag Gysinge fullständigt men köpte faktiskt en skomakarlampa där i våras bara för att finna att Lennart i Kvarnarp hade en riktig, gammal…

Gysinge är numer ett blomstrande företag som drar in stora summor till sin ägare. Köp inte deras grejer utan uppsök lokala hantverkare och i den mån de inte kan eller förstår sig på gamla tekniker – se till att omvända dem. Många yngre hantverkare har börjat förstå att de gamla teknikerna faktiskt står sig rätt bra, liksom de gamla materialen.

Salen!

Salen har kostat hur mycket som helst, om jag vågar, ska jag räkna ut det. Hela golvet revs, trossbottnen var som papper och den förhatliga mineralullen var full av råttgångar. Golvet gick att lägga tillbaka och slipa trots att det var hårt angripet av trägnagare. Jag har hört att man kan lägga lera på golvet för att fylla ut hålen. Någon som vet något om denna teknik? Annars kan man väl kalka golvet om man inte står ut med det ätna. När det ligger mattor på, syns det inte så mycket.
Efter viss vånda bestämde vi oss för att måla taket med vit limfärg. Vi patenterade inte utan hoppades att det skulle gå bra ändå och det gjorde det. Några fuktfläckar kan skönjas här och där, men så ser ju gamla brädtak i regel ut så inte stör det oss. Brädorna framträder nästan bättre nu som vitmålade och en del är ett gott stycke över 40 cm breda.
Ursprungligen hade jag tänkt mig en färg i smutsorange, ungefär som gammalt apelsinskal men det var ingen som förstod vad jag menade och eftersom jag tänkt använda limfärg, la jag ned projektet att försöka få fram den nyans jag tänkt mig. I stället fastnade jag för ljusblått – det funkar alltid. Köpte miloriblått som inte är fullt så kall som ultramarin och kobolt, och blev vederbörligen varnad för styrkan i detta pigment.


Det hjälpte inte. Jag trodde jag gjorde allt rätt – blandade lite pigment med rödsprit och rörde till tjock pasta. Lät stå över natten. Rörde ännu mer. Blandade i lite limfärg. Vispade med visp. Blandade ut en del av det blå i den resterande limfärgen och körde med visp, länge. Trots det var det fullt av pigmentkorn i färgen så den blev randig när den målades upp. Dessutom var den tokblå! Jag fick ta all krita jag hade, göra ny färg och späda det blå med.

Det hjälpte inte. Fortfarande tokblått. Så jag målade tokblått och tänkte att jag skulle trycka på några riktigt stora mönster i vitt och grått för att lätta upp det tokblå. Jag fick dessutom jobba ut färgen med cirkelrörelser för att få bort ränderna. Det gjorde att arbetet tog längre tid och färgen hann torka lite.
Men – resultatet blev bra! Väggen är ju lerklinad och har viss struktur i sig så den blå färgens skiftningar har egentligen bara förstärkt detta. Tillsammans med det vita taket, den grå bröstpanelen ger det hela intryck av sommarhimmel! När tavlorna kom på väggen, ser vi tydligt att det är sommarhimmel. Så det blir nog inget tryck, kanske bara någon liten bård under taklisten för där vågade jag inte måla någon rand. Mellan det blå och det ljusgrå finns däremot en smal, mörkgrå rand. Här använde jag en spåntad brädbit på ca 30 cm. Sponten gör att plankan inte ligger mot väggen och dessutom kan man lägga överskottsfärg på kanten så man inte behöver doppa penseln så ofta o inte heller riskera att få för mycket färg. Klart bättre än de tips jag fått.

Fem veckors slit - köket klart!

Fem veckors slit är tillända och vi har målat med 13 olika färger…har en underarm som ett vedträ – ursnyggt!
Vi började med att göra köket klart – fantastiskt att ha ett fungerande kök efter två säsonger. Inte kul att diska i badrummet, inte kul att grilla VARJE dag, inte kul att kånka köksprylar från badrumsköket, trots korghiss från loftet.
Fönsterfoder och dörrfoder fick bli ljust grågula, en kulör de haft (eller så har de varit gråvita och fernissats och sedan gulnat). Golvsockel och tröskel kimröksblå. Taket målades en extra gång med matt linoljefärg (inte så praktiskt med limfärg i kök även om vi har fläkt).

Utångspunkten för köksrenoveringen var att förena moderna krav på kökskomfort med det gamla, dvs att få det nya att smälta in i det gamla o inte skrika ut sin närvaro. Därför blev det inmurad induktionshäll och liten ugn bredvis järnspisen o de samsas fint ihop. Kökshörnan fick stenskiva vid diskdelen o ekdito över kyl o lådor. Vi valde att använda samma färg som väggen för att det nybyggda skulle smälta in. En annan färg hade ropat högre...

Den platsbyggda inredningen är helt fantastisk – oerhört välgjort arbete av Nils-Åke Friman och Edmans snickerier i Ingatorp (Janne Edman snickrade f ö ett skötbord till Peter Stormare i Hollywood, så ryktet om hans yrkesskicklighet sprids över jorden). Notera att hyllsektionen ovanför diskbänken fungerar som diskställ. Det är alltså galler i tre sektioner i båda hyllorna.

Den nygröna färgen som blandades och målades av Arja Källbom är mycket vacker och gör sig bra mot den gamla, slitna. Sittlådan som egentligen är ett liggande skafferi fungerar utmärkt och vårt lilla köksbord är som gjort för platsen vid fönstret. Vi har också fått en järnstång över spisen att hänga kastruller i krokar från.

De första dagarna nästan slogs vi om att få diska… lite, lite missnöjd är jag allt över att hoarna inte är underlimmade, hade helst velat slippa se kanterna på dem, men ibland blir det missförstånd.

Frukostteve??
Plåtkåpan över spisarna är på plats men är lite för kort - pga nitisk sotarmästare o möjlig felbedömning av murare, tvingades vi till ett slags kakburk som plåtisen var mäkta stolt över. Den syns tyvärr, varför plåtkåpan måste förlängas. Annars ska kakburken bort! Lite industridesign är väl aldirg fel, men inte just här.

Spisarna tror vi gillar varandra. Skåpdelen inte färdigmålad, här en ratad nyans på vägen. Även ekskiva saknas.

Gratis friluftsgym!!

Vecka 26 till vecka 30 är det gratis tillträde till vårt friluftsgym på Boda Norregård. En mängd olika aktiviteter utlovas så valmöjligheterna är stora. Alla muskelgrupper får sitt i vår fina, välutrustade anläggning.

Här finns motorsåg, gräsröjare, skottkärror, spadar, krattor, sågar, borrmaskin, slipmaskin, värmepistol, skrapor, slippapper, målarfärg, penslar.

Bara ett exempel på detta unika erbjudande - målning av tak ger unika tillfällen att träna utsatta muskelgrupper i nacke och skuldror. Missa inte chansen - ring oss idag!

Eller är det ett arbetsläger...?

Vårens arbete

Avskyr att behöva tillstå det, men det händer faktiskt mycket mer om man åker ner då och då och aviserar det i god tid. Här fyra hantverkare på plats.




Presenthögar hantverkarna lämnar...



Presenthögar borta, hur gick det till?
- Ä du van ve kroppsarbete, var det nån av hantverkarna som frågade.



Här har vi spikat ribb på stockarna inför lerkliningen.



Här är leran ditkastad...inte av undertecknad denna gång, men ditkastad likafullt.



Det gröna i köket blir ännu grönare med jox som löser upp den gamla fernissan vi tror legat ovanpå den ursprungligen lindblomsgröna färgen. Kolla skillnaden!



Grönköket har fått en ny grön nyans, inte fullt så gul som första strykningen. Den är mycket vacker.

Så här fin blev den platsbyggda kökshörnan. Skivan är en IKEA-dito, svindyr och inte ens av riktig granit, men den passar bra i färg.

Nu ska allt målas i samma färg som pärlsponten på väggarna. Taket målade jag med matt linoljefärg under påsken, inte kul för nacken... Linolja är nog att föredra framför limfärg i kök.

Spissidan med sitt skåp. Kåpan som döljer fläkten kom också upp under påsken men jag glömde visst att föreviga det hela.

Det som en gång var en sal... nu ligger det mesta i en föga dekorativ skräphög på gården.

Så här smart hängde man upp golvbrädorna när bolsterstockar, mineralull, ruttet trä revs ut.

Vad göra när det är full vinter ute?