fredag 16 september 2011

Mer limfärg - Ultramarin














Yves Klein - slänger sig i väggen?
Några studsar nog inför det intensivt blå. Jag tycker det är ljuvligt, det blå är nästan självlysande o har limfärgens typiskt sammetsmjuka djup. Man nästan försvinner in i väggarna. Jag drömde om blåsippa… Bården är inte färdigmålad, ska duttas i lite mer grönt. Får mig att tänka på självlysande gubbar jag lekte med i detta rum som barn.

Taket fick jag måla tre gånger med limfärg o då var det dessutom patenterat m oljefärg. Den ultramarinblå färgen var däremot fantastiskt täckande, trots sitt rykte om att inte vara så opak.

Kammaren hade underst en tapet i grönt o vitt o lite suggskärt, men lite för orolig för min smak. Jag har lite svårt för tapeter med stora mönster.

Fönstret är bytt mot ett nytillverkat med handblåst glas. Här satt ett fult, kopplat fönster från tidigt 80-tal i halvrisigt skick. Nu blir det lösa innanfönster, så till vintern blir det vadd och jag får säga som Kristin: ”Jag klistrar, jag klistrar…” Tiden går framåt, var det så?

3 kommentarer:

  1. Jättevackert, verkligen! Vilket roligt arbete du har haft - att måla med limfärg är en lisa för själen.

    SvaraRadera
  2. Oj! Det blev riktigt, riktigt fint!

    SvaraRadera
  3. Det ska bli sovrum, detta. Den liggande panelen var inte riktigt torr, så det är bara spikat i överkant. Sen ska elmannen installera el o radiator (övertalade oss att göra ett extra urtag för tevetittande i sängen, ngt han tyckte var en mänsklig rättighet).

    Jag ska även slipa allt det handhyvlade nya träet o måla igen. Sen har jag fått nåt slags mjuk slipull av Lennart i Qvarnarp som ger inoljefärgen en fantastisk finish... (ullen alltså, inte Lennart)

    Och - som sagt - bättra på bården lite. Kanske m nått i vitt? Eller är det blåsippedrömmen som spökar?

    SvaraRadera