Pretto-Cecilia

Jag har varit på landet i helgen (skyllde på gräsklippning...) och KAN INTE FÖRSTÅ varför jag sitter på jobbet nu. Smitimpulserna är nästan oemotståndliga. Två dagar i frihet har gjort mig lite poetisk, så har du svårt m sånt, sluta här för nu blir det pretentiöst!

I lördags vaknade jag av att det satt en sädesärla och kvittrade på min höft. Jag kände mig som en flodhäst… Den hade flugit in genom ett halvöppet fönster, forcerat en rullgardin i sitt sökande efter bostad. Sädesärlor är påfallande ogenerade o tycks inte störa andra fåglar heller. Det är nu man ska titta på och lyssna till fåglarna - flugsnapparens glada och sakliga statements väcker varje morgon utom en då det var duell på liv och död mellan två hannar över en av de risigare holkarna. Annars älskar jag trädgårdssångarens yra och lyckliga joller mest. Bland skogens fågelläten gillar jag starens lite ödsliga Lunka på-triol i fallande halvtonsteg från skogskanten och så förstås rödhakens tillrande pärlor i grandunklet. Det tog tid innan jag identifierade staren – fågelboksförfattare är inte bra på att beskriva fågelläten. Har nån hört en stare säga sisisyy??

Sen har jag tänkt på träd, älskar ju såna o har fått skäll för att jag tycker att folk som okynneshugger träd borde pryglas offentligt. Mitt favoritträd är nog det gamla päronträdet. (Nu börjar det bli riktigt jobbigt!) Med svartgrå skrovlig stam strävar det mot himlen som ett stycke kalligrafi – kraftfullt och gracilt på samma gång. I maj är hela härligheten spritsad med gräddvit blom.

Asken älskar jag också. Varje vår tror vi att de är döda allihop, ett epidemiskt utbrott av askskottsjuka har utraderat samtliga exemplar, inte bara våra Yggdrasil-pretendenter. Men de svarta knopparna sväller och sväller o till slut delar de sig och släpper upp små glada vippor. Som höstträd bjuder asken en upplevelse att passa –den fäller nämligen alla sina blad på en gång. Det är en svårslagen upplevelse att stå i en askdunge om hösten och höra det mjuka fnallandet av fallande asklöv.

Björken är egentligen osannolikt vacker med sin vita stam och sitt skira lövverk, i synnerhet hängbjörken med sitt långa vajande hår. Slogs av det när en kompis från Australien fick en chock när vi lassade in björkved i öppna spisen… såna små träd vårdas ömt i hennes hemland, vattnas och pysslas om som värsta magnolian. Björkskog är särskilt vacker i mars-april och står då för det violbruna i Karlfeldts Vinterorgel.

Linden är fin med sitt pyramidliknande tempel av himlasurr o så den varma goda doften. Men bilen parkerar man gärna någon annanstans.

Buskar bryr man sig mindre om, men även här finns favoriter. Tibast är en helt osannolik liten slyspeta som mitt i marssnön sticker upp sina kvistar täckta av obscent köttiga knallcerise blommor med tropiskt tung narcissdoft. Gissa om det spunnits sägner kring tibasten.

Slånbärsbuskarna skummar gräddvitt i skogsbrynen och snart kommer syrénerna att bolma i åskmolnsviolett, dvs de som jag inte massakrerat. Tidigare låg en satellitbild på Google el Eniro där man såg hur huset var omgivet på tre sidor av 150 meter syrénhäck, 5-7 meter hög, 3 meter bred.

Blommorna då? Lite för tidigt för dom än så jag återkommer väl om jag inte lyckas nedkämpa dessa prettotendenser.